När jag kom fram så möttes jag av en totalt igenfrusen stuga med rimfrosten gnistrande på väggarna i strålkastarskenet från min bil. Det var svinkallt.
Till och med katten frös så att hon skakade. Hon fick min fleecejacka att värma sig med.
Jag skyndade mig att tända en värmande brasa i den öppna spisen mot storstugan och brassade på elementen på järnet. Det hjälpte ju föga, men har man ingen framförhållning och åker dit för att slå på värmen någon dag i förväg, så får man ju skylla sig själv.
Under tiden gick jag ut och skottade upp framför vedbon för att kunna hämta in mera ved, för jag förstod att det skulle gå åt en hel del ved. Snön gick mig upp en bra bit på låren. Jag pulsade fram genom snön innan jag fick fram en spade och kunde börja skotta.
Jag höll mig varm i alla fall.
Bilen hade jag lämnat ute på vändplanen en bit från uppfarten till stugan. Jag tänkte skotta upp infarten så att jag skulle kunna ta mig in med bilen lite senare. Men det var minsann ett slit utan dess like så jag insåg rätt snart det omöjliga i det hela och gick iväg till grannen med den välsignade traktorn och gullbad honom om att förbarma sig.
Han kom och skottade upp åt mig. Vilken pärla!
Vad skulle man göra utan dessa gudomliga grannar?
Jag kunde köra in bilen och börja lasta ur mat och packning.
Sen försökte jag göra upp eld i järnspisen.
Visst är det kallt att vara i stugan på vintern.
Men det hjälps inte: Jag längtar till stugan i samma sekund jag åker därifrån. Varje gång.
I växthuset odlas köpenskapen.
