
Min kära far blev akut sjuk här i söndags och blev skickad i ilfart med ambulans till sjukhuset. Jag fick beskedet av min bror och jag i min tur ringde direkt till vår syster för att berätta även för henne. Mamma hade åkt med pappa in i ambulansen och vi kände att vi ville sluta upp runt dem båda. Så vi åkte in och mötte upp på akuten. Nu visade det sig tack och lov, att det inte var så illa som vi befarat och allt fick ett lyckligt slut efter ett par dygn med prover och övervakning. Pappa blev friskförklarad och fick lämna sjukhuset idag och jag hämtade upp och körde både han och mamma hem, tacksam för att äntligen kunna göra något tillbaka för dem, för alla gånger de ställt upp för mig och mina flickor.
Men jag måste säga att vi nog blev rejält uppskrämda allihop.
Jag själv fick mig en rejäl tankeställare om hur sårbart livet är. Jag blir så ödmjuk inför vad livet innebär och de människor vi har omkring oss. Vi har våra nära och kära bara till låns. Det handlar om att kunna göra gott i sitt liv och se det stora i det lilla....

Inatt skrev jag i min bok... "Idag är jag tacksam över: "
* Att jag har mina föräldrar i mitt liv. Jag vet idag att det just är relationer med nära och kära som gör livet värt att leva. När man är ung glömmer man fort bort det. I sin iver att frigöra sig från sina föräldrar är det lätt att man tror att man inte behöver dem. Jag är tacksam för varje dag vi får tillsammans. Tack för att ni finns!
* Mina syskon och deras familjer. Jag är en del i era liv med. Tack för att ni finns! Utan er skulle livet vara fattigt.
* Att jag känner! Att jag har känslor, att jag kan gråta. Utan känslor och förmågan att gråta skulle jag inte heller kunna skratta..... ända in i hjärtat...

jag har fortfarande en lång väg att vandra, men jag känner att jag kommit en bra bit på väg....
3 kommentarer:
Hej bästaste Vero.
Så skönt det gick bra med far.
Blir allt lite orolig ialla fall.
Hör av dig på mail. Har mist lite blogglusta så det blir bara kort nu.
TÄnker på dig ialla fall.
Kramen Synne.
Kära goa Vero,
Vad fina tankar du fick ner på pränt. Visst är det viktigt att stanna upp och tänka till ibland, eller ganska ofta igentligen. Det är väldigt nyttigt att sätta sina tankar på pränt har jag iaf kommit underfund med, benar ut det på ett annat sätt än i huvudet. Det finns ju alltid något att vara tacksam för varje dag....har jag lärt mig Oprah Winfrey*fniss*, hon är lite av en guru för mig...Tacksamhetsbok har hon kört med i många år, och det är väldigt bra tycker jag sen jag började med en. Man märker då att det finns väldigt mycket att vara glad för...en liten blomma som slagit ut kan ju göra en glad, solen skinit gör ju alltid en glad, en liten fågel som sjöng "för en"....jaa du förstår hoppas jag. Man lär sig att se det lilla med tacksamhet också....behöver inte alltid vara så stort och märkvärdigt. I början tyckte jag det kändes konstigt, men det släpper.
Det var ju skönt att det gick så bra för din far denna gång, njut och prata och ha det gott med honom. Det kan försvinna hissnande snabbt har jag fått erfara den hårda vägen här nu. Min far blev diagnostiserad med demens förra året, men fick medicin och blev sitt gamla jag igen....men nu under sommaren och speciellt här i höst så har den slutat fungera...så nu börjar här bli vimsigt och yrigt och stressigt för honom. Han är trots allt bara 71 år, det är väl ändå inte så gammalt eller? Var med honom hos läkaren i måndags och hade då det tunga "ansvaret" att tillsammans med läkaren att ta ifrån honom körkortet*suck*, han som varit yrkeschafför hela livet! Min Pappa har alltid varit klippan i mitt liv! Tryggheten personifierad. och det värsta är att mamma är drabbad hon med, får bara hoppas att medicinen verkar lite längre på henne. Man vet ju liksom vad man har framför sig. Tänk att veta att man bara blir sämre och sämre och det finns INGET att göra. Han sa till mig härom dagen...."Jag hoppas att du tycker att jag varit en bra Pappa!" och visst bedyrade jag honom! för det har han. Men så ledsna vi blev bägge två när vi förstod vad vi igentligen pratade om...."och du har varit och är den bästa, snällast dotter" SNYFT...det var ju som att läsa ett avskedsbrev som det ju på sätt och vis var.
Hjääälp vad jag har pratat på här! Ber om ursäkt för att jag blev så långrandig, men gú vad skönt det var att få det ur mig!
Var rädda om varandra var väl igentligen hela kontentan av denna roman som det blev.
Ha det så gott min goaste Vero!
Många kramar, Ulrika
Ge din far en liten kram från mig med är du snäll.
Åhhh vad jag önskar att jag kunde ge dig en riktig bamsekram!! Jag känner som du, tänk om vi bott iaf liiite närmre varandra!
Kan bara tala om att du fick mig till att gråta här med....*snörvel*...jag är så glad för att jag funnit dig som vän!
Kraaaamaaaaar (känner du dom?)
Ulrika alias Tjötmoster
Skicka en kommentar