Mitt frusna paradis

Julen och helgerna hinner bara gå så sätter det igång... En vansinnig längtan efter stugan.

Det spelar ingen roll hur kallt det än är eller hur mycket vinter vi har, jag vill bara dit. Min själ längtar efter den speciella lugn och ro som jag bara finner där.
Så förra helgen packade jag bilen, tog katten och åkte dit. Det är visserligen kallställt, men brukar gå fort att värma upp. Några brasor i järnspisen bara, så är det varmt.
Eller hur....?

När jag kom fram så möttes jag av en totalt igenfrusen stuga med rimfrosten gnistrande på väggarna i strålkastarskenet från min bil. Det var svinkallt.
Till och med katten frös så att hon skakade. Hon fick min fleecejacka att värma sig med.

Jag skyndade mig att tända en värmande brasa i den öppna spisen mot storstugan och brassade på elementen på järnet. Det hjälpte ju föga, men har man ingen framförhållning och åker dit för att slå på värmen någon dag i förväg, så får man ju skylla sig själv.



Under tiden gick jag ut och skottade upp framför vedbon för att kunna hämta in mera ved, för jag förstod att det skulle gå åt en hel del ved. Snön gick mig upp en bra bit på låren. Jag pulsade fram genom snön innan jag fick fram en spade och kunde börja skotta.
Jag höll mig varm i alla fall.
Bilen hade jag lämnat ute på vändplanen en bit från uppfarten till stugan. Jag tänkte skotta upp infarten så att jag skulle kunna ta mig in med bilen lite senare. Men det var minsann ett slit utan dess like så jag insåg rätt snart det omöjliga i det hela och gick iväg till grannen med den välsignade traktorn och gullbad honom om att förbarma sig.
Han kom och skottade upp åt mig. Vilken pärla!
Vad skulle man göra utan dessa gudomliga grannar?

Jag kunde köra in bilen och börja lasta ur mat och packning.
Sen försökte jag göra upp eld i järnspisen.

Det var en pärs ska jag säga. Muren var iskall så det ville inte riktigt ta sig utan det pyrde mest. Och rök in så jag trodde att jag skulle hosta lungorna ur mig. Till slut hade jag rökfyllt hela stugan. Det sved i ögonen, jag var svart av sot i ansiktet, tårarna rann ur ögonen av all rök, håret stod på ända och jag fick krypa på golvet för att kunna se något.
Precis Då kliver min vän in genom dörren.
Han stirrar förfärat på mig och undrar vad i hela friden jag håller på med.
Jag måtte ha sett ut som det värsta skogstroll.

Men för att göra en lång historia kort så blev det varmt till slut. Vi vädrade ut all rök och kunde sätta oss ner en stund med en macka och en kopp te, innan det var dax att gå och lägga sig i en råkall säng.

Lördagkväll kom ett par vänner och vi åt en god middag tillsammans och hade jättetrevligt. Söndag var det dax att åka hem igen och jag packade ihop med sorg i hjärtat.

Visst är det kallt att vara i stugan på vintern.
Men det hjälps inte: Jag längtar till stugan i samma sekund jag åker därifrån. Varje gång.